En familj

Jag har aldrig behövt någon, som jag behöver honom. Men han är redan behövd av andra och det är löften som binder honom till dem för alltid. Det är vad han valt, vad han vill. Jag kommer alltid att få stå bredvid och se på. Antagligen precis vad jag förtjänar.

Jag hade en familj, men jag valde borde den. För jag ville inte ha den längre, jag ville inte vara en del av den. Det vill jag inte nu heller. En människa med ett svart hjärta. Det är vad jag måste vara. Annars skulle jag aldrig kunnat vända de ryggen så här, utan anledning. De hade inte gjort nåt. Precis det, inte gjort nåt. De hade blundat för den jag blivit, för det skulle förstöra det som de byggt upp. Något som från ytan var så perfekt. Men egentligen var ni så jävla svaga, ni vågade inte ens se.
Förlåt för att ni blev påtvingade sanningen om vem jag blivit. Vem jag är. Förlåt för att ni varit tvungna att ljuga. ”Vi bryr oss så mycket om dig”, ”Vi älskar dig av hela våra hjärtan”. När ni egentligen skulle vilja förvisa mig från eran värld för att jag förstört för er. Men ni skulle inte kunnat göra så, för hur skulle det se ut egentligen? Hur skulle ni kunna förklara en dotter som helt plötsligt inte längre fanns med i familjeporträttet? Vad skulle alla tro? Jo precis, att familjen var krossad.
I och med det hade ni inte heller några val. Ni kunde inte bli av med mig, ni kunde inte få tillbaka den ni ville att jag skulle vara. Jag skulle aldrig kunna bli henne och jag vill inte bli det heller. Jag tänker inte slösa bort en hel livstid på att vara någon ni önskar er. Jag vill er inget.

Nu står man här. Utan familj. Det är som att man inte kommer någonstans ifrån. Man finns inte, man bara är. Från mörkret tittar man försiktigt in i en annan familj.
Ögonen fylls med tårar. För att jag så gärna vill vara med. För att jag aldrig kommer få vara med. Inte på riktigt. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att tänka tanken? En till familj får inte gå sönder. Inte på grund av mig.

Förlåt.