Ett liv för någon annans skull

När man vaknar varje morgon med samma besvikelse - att man fortfarande andas. Varför ger inte kroppen, precis som sinnet, med sig och erkänner sin svaghet och slutar pumpa blodet runt och runt? Varje vaken timme spenderas till att fundera på hur man ska ta sig härifrån. Eller åtminstone ur det här livet (om det kan kallas liv) som man fastnat i.

Varför avslutar jag det bara inte här och nu? När jag inte ser något sätt att ta mig ur det, för jag vet att allt hänger på mig. Bara mig. Och jag känner mig själv och hon som är mitt jag. Hon fixar det inte. Hon kommer att bli kvar här när alla redan lyckats ta sig vidare. Då kommer hon att sitta kvar här, tills hon inte längre orkar hålla ryggen rak och blir liggande.

Fortfarande sitter jag här och tar del av luften. In och ut. Men inte för min skull. För jag vill inget mer, inte här. Jag förstår bättre nu, än kanske någonsin tidigare, varför personer väljer bort sitt liv här. Men det finns en skillnad mellan dem och mig. Jag har någon (i alla fall nu, imorgon kan jag vara lämnad).
Anledning till att jag stannar nu, är för honom. Jag kan inte leva för min egen skull, men för hans. Efter allt han gjort för mig. Hållit om mig efter att jag sagt att jag inte vill mer och när jag inte kunnat hindra skakningarna genom min kropp. Bjudit in mig i hans liv som blivit min trygghet. Stannat när jag förgäves gång på gång bett honom dra. Han visste precis som jag, att jag inte ville något annat än att han skulle stanna. Men att jag var för rädd att binda mig till någon, fast jag egentligen visste att det redan var för sent. Du kunde inte bli av med mig. Jag kunde inte bli av med dig. Inte i tankarna.

Hur skulle jag någonsin kunna lämna honom?