How can you live with yourself?
How come you got your health?
Why don't you mind your own self?
I hope you burn in hell
I hope you burn in hell
I hope you burn in hell
You speak of things that I do
Of which you don't have a clue
Wish I could tell it to you
how much I dislike you
how much I hate what you do
how much I really hate you
måndag 28 december 2009
fredag 25 december 2009
fighter
Du håller i mig så hårt att jag inte kan andas. Jag fortsätter sparka mig loss. Hur mycket det än svartnar för ögonen och hur svårt det än blir att fokusera blicken. Så ger jag mig inte aldrig. För jag skulle dö här.
Du kan inte döda mig.
Du kan inte.
Du kan inte döda mig.
Du kan inte.
söndag 20 december 2009
Du
Dina ord "Du. Jag lämnar inte dig. Aldrig." Du sa att du älskade mig och till slut vågade jag säga det till dig med. Du sa att du skulle hålla tal på mitt bröllop. Du hade redan börjat tänka på vad du skulle säga.
Nu är det som att jag inte ens finns med på din karta. Jag undrar vad du menade med allt du sa. Varför du sa det. För att jag skulle känna mig omtyckt? För att jag skulle stanna? För att... jag förstår inte. Och du bara backar så fort jag säger ett ord till dig nu.
Neka inte att du lämnat mig. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag har lärt mig att du är bra på att prata utan att det finns nånting äkta bakom. Du lämnade mig.
Men fan vad jag trodde på dig. Fan vad jag tyckte om dig.
Du lämnade mig.
Nu är det som att jag inte ens finns med på din karta. Jag undrar vad du menade med allt du sa. Varför du sa det. För att jag skulle känna mig omtyckt? För att jag skulle stanna? För att... jag förstår inte. Och du bara backar så fort jag säger ett ord till dig nu.
Neka inte att du lämnat mig. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag har lärt mig att du är bra på att prata utan att det finns nånting äkta bakom. Du lämnade mig.
Men fan vad jag trodde på dig. Fan vad jag tyckte om dig.
Du lämnade mig.
lördag 19 december 2009
Panik
Men va fan om det här är allt som finns vill jag inte fortsätta. Finns det nån i hela jävla världen som jag kan stå bredvid?
torsdag 17 december 2009
Jag går nu
Jag trodde aldrig jag skulle finnas kvar här nu ett halvår efter att jag kraschade. Sjukt hur man kan ta sig upp på avhuggna ben. Men det går och jag vägrar klaga på hur ont det gjorde. Eller gör.
Nu vill jag bara bort härifrån. Från den här staden, det räcker för mig. Lämna den bakom mig, minnena får bo kvar här. Hon som ni kallade för mig, stannar hos er. Medan jag fortsätter leva, men så som jag vill och inte som hon ni dömde mig till. Det finns inget jag vill säga till nån här, ingen jag vill veta nåt om. Ni kommer aldrig minnas mig. För det var aldrig mig ni såg.
Nu vill jag bara bort härifrån. Från den här staden, det räcker för mig. Lämna den bakom mig, minnena får bo kvar här. Hon som ni kallade för mig, stannar hos er. Medan jag fortsätter leva, men så som jag vill och inte som hon ni dömde mig till. Det finns inget jag vill säga till nån här, ingen jag vill veta nåt om. Ni kommer aldrig minnas mig. För det var aldrig mig ni såg.
lördag 22 augusti 2009
Omöjligt
Jag försökte ta mig tillbaka. Till den jag var. Mamma, jag svarade på dina tilltal bara för att du inte skulle gå sönder. Men jag klarar inte av att göra andra glada och lyckliga längre. Inte nu. Jag kan aldrig bli den som ni såg utanpå mig förut.
Du gråter förtvivlad mitt framför mig, hur fan skulle jag kunna se på dig då? När jag vet att allt är på grund av mig. Om det inte vore för mig nu skulle du le. Men jag kan inte ändra på mig nu. Det går inte. Ni måste leva med den jag blivit.
Du gråter förtvivlad mitt framför mig, hur fan skulle jag kunna se på dig då? När jag vet att allt är på grund av mig. Om det inte vore för mig nu skulle du le. Men jag kan inte ändra på mig nu. Det går inte. Ni måste leva med den jag blivit.
onsdag 15 juli 2009
En familj
Jag har aldrig behövt någon, som jag behöver honom. Men han är redan behövd av andra och det är löften som binder honom till dem för alltid. Det är vad han valt, vad han vill. Jag kommer alltid att få stå bredvid och se på. Antagligen precis vad jag förtjänar.
Jag hade en familj, men jag valde borde den. För jag ville inte ha den längre, jag ville inte vara en del av den. Det vill jag inte nu heller. En människa med ett svart hjärta. Det är vad jag måste vara. Annars skulle jag aldrig kunnat vända de ryggen så här, utan anledning. De hade inte gjort nåt. Precis det, inte gjort nåt. De hade blundat för den jag blivit, för det skulle förstöra det som de byggt upp. Något som från ytan var så perfekt. Men egentligen var ni så jävla svaga, ni vågade inte ens se.
Förlåt för att ni blev påtvingade sanningen om vem jag blivit. Vem jag är. Förlåt för att ni varit tvungna att ljuga. ”Vi bryr oss så mycket om dig”, ”Vi älskar dig av hela våra hjärtan”. När ni egentligen skulle vilja förvisa mig från eran värld för att jag förstört för er. Men ni skulle inte kunnat göra så, för hur skulle det se ut egentligen? Hur skulle ni kunna förklara en dotter som helt plötsligt inte längre fanns med i familjeporträttet? Vad skulle alla tro? Jo precis, att familjen var krossad.
I och med det hade ni inte heller några val. Ni kunde inte bli av med mig, ni kunde inte få tillbaka den ni ville att jag skulle vara. Jag skulle aldrig kunna bli henne och jag vill inte bli det heller. Jag tänker inte slösa bort en hel livstid på att vara någon ni önskar er. Jag vill er inget.
Nu står man här. Utan familj. Det är som att man inte kommer någonstans ifrån. Man finns inte, man bara är. Från mörkret tittar man försiktigt in i en annan familj.
Ögonen fylls med tårar. För att jag så gärna vill vara med. För att jag aldrig kommer få vara med. Inte på riktigt. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att tänka tanken? En till familj får inte gå sönder. Inte på grund av mig.
Förlåt.
Jag hade en familj, men jag valde borde den. För jag ville inte ha den längre, jag ville inte vara en del av den. Det vill jag inte nu heller. En människa med ett svart hjärta. Det är vad jag måste vara. Annars skulle jag aldrig kunnat vända de ryggen så här, utan anledning. De hade inte gjort nåt. Precis det, inte gjort nåt. De hade blundat för den jag blivit, för det skulle förstöra det som de byggt upp. Något som från ytan var så perfekt. Men egentligen var ni så jävla svaga, ni vågade inte ens se.
Förlåt för att ni blev påtvingade sanningen om vem jag blivit. Vem jag är. Förlåt för att ni varit tvungna att ljuga. ”Vi bryr oss så mycket om dig”, ”Vi älskar dig av hela våra hjärtan”. När ni egentligen skulle vilja förvisa mig från eran värld för att jag förstört för er. Men ni skulle inte kunnat göra så, för hur skulle det se ut egentligen? Hur skulle ni kunna förklara en dotter som helt plötsligt inte längre fanns med i familjeporträttet? Vad skulle alla tro? Jo precis, att familjen var krossad.
I och med det hade ni inte heller några val. Ni kunde inte bli av med mig, ni kunde inte få tillbaka den ni ville att jag skulle vara. Jag skulle aldrig kunna bli henne och jag vill inte bli det heller. Jag tänker inte slösa bort en hel livstid på att vara någon ni önskar er. Jag vill er inget.
Nu står man här. Utan familj. Det är som att man inte kommer någonstans ifrån. Man finns inte, man bara är. Från mörkret tittar man försiktigt in i en annan familj.
Ögonen fylls med tårar. För att jag så gärna vill vara med. För att jag aldrig kommer få vara med. Inte på riktigt. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att tänka tanken? En till familj får inte gå sönder. Inte på grund av mig.
Förlåt.
Ett liv för någon annans skull
När man vaknar varje morgon med samma besvikelse - att man fortfarande andas. Varför ger inte kroppen, precis som sinnet, med sig och erkänner sin svaghet och slutar pumpa blodet runt och runt? Varje vaken timme spenderas till att fundera på hur man ska ta sig härifrån. Eller åtminstone ur det här livet (om det kan kallas liv) som man fastnat i.
Varför avslutar jag det bara inte här och nu? När jag inte ser något sätt att ta mig ur det, för jag vet att allt hänger på mig. Bara mig. Och jag känner mig själv och hon som är mitt jag. Hon fixar det inte. Hon kommer att bli kvar här när alla redan lyckats ta sig vidare. Då kommer hon att sitta kvar här, tills hon inte längre orkar hålla ryggen rak och blir liggande.
Fortfarande sitter jag här och tar del av luften. In och ut. Men inte för min skull. För jag vill inget mer, inte här. Jag förstår bättre nu, än kanske någonsin tidigare, varför personer väljer bort sitt liv här. Men det finns en skillnad mellan dem och mig. Jag har någon (i alla fall nu, imorgon kan jag vara lämnad).
Anledning till att jag stannar nu, är för honom. Jag kan inte leva för min egen skull, men för hans. Efter allt han gjort för mig. Hållit om mig efter att jag sagt att jag inte vill mer och när jag inte kunnat hindra skakningarna genom min kropp. Bjudit in mig i hans liv som blivit min trygghet. Stannat när jag förgäves gång på gång bett honom dra. Han visste precis som jag, att jag inte ville något annat än att han skulle stanna. Men att jag var för rädd att binda mig till någon, fast jag egentligen visste att det redan var för sent. Du kunde inte bli av med mig. Jag kunde inte bli av med dig. Inte i tankarna.
Hur skulle jag någonsin kunna lämna honom?
Varför avslutar jag det bara inte här och nu? När jag inte ser något sätt att ta mig ur det, för jag vet att allt hänger på mig. Bara mig. Och jag känner mig själv och hon som är mitt jag. Hon fixar det inte. Hon kommer att bli kvar här när alla redan lyckats ta sig vidare. Då kommer hon att sitta kvar här, tills hon inte längre orkar hålla ryggen rak och blir liggande.
Fortfarande sitter jag här och tar del av luften. In och ut. Men inte för min skull. För jag vill inget mer, inte här. Jag förstår bättre nu, än kanske någonsin tidigare, varför personer väljer bort sitt liv här. Men det finns en skillnad mellan dem och mig. Jag har någon (i alla fall nu, imorgon kan jag vara lämnad).
Anledning till att jag stannar nu, är för honom. Jag kan inte leva för min egen skull, men för hans. Efter allt han gjort för mig. Hållit om mig efter att jag sagt att jag inte vill mer och när jag inte kunnat hindra skakningarna genom min kropp. Bjudit in mig i hans liv som blivit min trygghet. Stannat när jag förgäves gång på gång bett honom dra. Han visste precis som jag, att jag inte ville något annat än att han skulle stanna. Men att jag var för rädd att binda mig till någon, fast jag egentligen visste att det redan var för sent. Du kunde inte bli av med mig. Jag kunde inte bli av med dig. Inte i tankarna.
Hur skulle jag någonsin kunna lämna honom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)