En familj

Jag har aldrig behövt någon, som jag behöver honom. Men han är redan behövd av andra och det är löften som binder honom till dem för alltid. Det är vad han valt, vad han vill. Jag kommer alltid att få stå bredvid och se på. Antagligen precis vad jag förtjänar.

Jag hade en familj, men jag valde borde den. För jag ville inte ha den längre, jag ville inte vara en del av den. Det vill jag inte nu heller. En människa med ett svart hjärta. Det är vad jag måste vara. Annars skulle jag aldrig kunnat vända de ryggen så här, utan anledning. De hade inte gjort nåt. Precis det, inte gjort nåt. De hade blundat för den jag blivit, för det skulle förstöra det som de byggt upp. Något som från ytan var så perfekt. Men egentligen var ni så jävla svaga, ni vågade inte ens se.
Förlåt för att ni blev påtvingade sanningen om vem jag blivit. Vem jag är. Förlåt för att ni varit tvungna att ljuga. ”Vi bryr oss så mycket om dig”, ”Vi älskar dig av hela våra hjärtan”. När ni egentligen skulle vilja förvisa mig från eran värld för att jag förstört för er. Men ni skulle inte kunnat göra så, för hur skulle det se ut egentligen? Hur skulle ni kunna förklara en dotter som helt plötsligt inte längre fanns med i familjeporträttet? Vad skulle alla tro? Jo precis, att familjen var krossad.
I och med det hade ni inte heller några val. Ni kunde inte bli av med mig, ni kunde inte få tillbaka den ni ville att jag skulle vara. Jag skulle aldrig kunna bli henne och jag vill inte bli det heller. Jag tänker inte slösa bort en hel livstid på att vara någon ni önskar er. Jag vill er inget.

Nu står man här. Utan familj. Det är som att man inte kommer någonstans ifrån. Man finns inte, man bara är. Från mörkret tittar man försiktigt in i en annan familj.
Ögonen fylls med tårar. För att jag så gärna vill vara med. För att jag aldrig kommer få vara med. Inte på riktigt. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att tänka tanken? En till familj får inte gå sönder. Inte på grund av mig.

Förlåt.

Ett liv för någon annans skull

När man vaknar varje morgon med samma besvikelse - att man fortfarande andas. Varför ger inte kroppen, precis som sinnet, med sig och erkänner sin svaghet och slutar pumpa blodet runt och runt? Varje vaken timme spenderas till att fundera på hur man ska ta sig härifrån. Eller åtminstone ur det här livet (om det kan kallas liv) som man fastnat i.

Varför avslutar jag det bara inte här och nu? När jag inte ser något sätt att ta mig ur det, för jag vet att allt hänger på mig. Bara mig. Och jag känner mig själv och hon som är mitt jag. Hon fixar det inte. Hon kommer att bli kvar här när alla redan lyckats ta sig vidare. Då kommer hon att sitta kvar här, tills hon inte längre orkar hålla ryggen rak och blir liggande.

Fortfarande sitter jag här och tar del av luften. In och ut. Men inte för min skull. För jag vill inget mer, inte här. Jag förstår bättre nu, än kanske någonsin tidigare, varför personer väljer bort sitt liv här. Men det finns en skillnad mellan dem och mig. Jag har någon (i alla fall nu, imorgon kan jag vara lämnad).
Anledning till att jag stannar nu, är för honom. Jag kan inte leva för min egen skull, men för hans. Efter allt han gjort för mig. Hållit om mig efter att jag sagt att jag inte vill mer och när jag inte kunnat hindra skakningarna genom min kropp. Bjudit in mig i hans liv som blivit min trygghet. Stannat när jag förgäves gång på gång bett honom dra. Han visste precis som jag, att jag inte ville något annat än att han skulle stanna. Men att jag var för rädd att binda mig till någon, fast jag egentligen visste att det redan var för sent. Du kunde inte bli av med mig. Jag kunde inte bli av med dig. Inte i tankarna.

Hur skulle jag någonsin kunna lämna honom?