Omöjligt

Jag försökte ta mig tillbaka. Till den jag var. Mamma, jag svarade på dina tilltal bara för att du inte skulle gå sönder. Men jag klarar inte av att göra andra glada och lyckliga längre. Inte nu. Jag kan aldrig bli den som ni såg utanpå mig förut.

Du gråter förtvivlad mitt framför mig, hur fan skulle jag kunna se på dig då? När jag vet att allt är på grund av mig. Om det inte vore för mig nu skulle du le. Men jag kan inte ändra på mig nu. Det går inte. Ni måste leva med den jag blivit.