Paniken börjar bli värre igen nu. Jag försöker fokusera blicken men tappar fästet innan jag ens hittat en punkt. Ett väsande skrik är allt jag får ut. Jag bad dig komma hit. För att stanna med mig i natt. Du var upptagen.
Jag vet inte hur man kommer tillbaka, varje gång jag tappar greppet om den här världen. Du får mig tillbaka. Men du var inte här. Du är inte här nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar