Du.

Jag hatar dig för alla gånger du stått rakt framför mig, när du egentligen inte varit där. Ibland stänger du av hela mig. Allt jag är. Jag ser mig själv ovanifrån i akten, men det är inte jag som är närvarande.
Du fångar fortfarande in mig och för mig bort till den plats jag en gång låg fastbunden i dina händer. Då du fått paniken växa inom mig genom någon annans beröring mot min hud. Jag vill skrika, men jag vågar inte. Jag vill be honom sluta, men låter bli eftersom du vinner då. Hans händer blir dina. Hans andetag blir dina. Du finns i varje rörelse.
Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vågar inte röra mig. Rädd till döden, panik som får mig att tappa greppet. Hans kropp mot min i din skepnad. Jag klarar inte av det längre. Jag gråter, jag skakar, stöter honom ifrån mig. Jag kämpar för att komma tillbaka till det rummet jag egentligen befinner mig i. Inte det som du återigen fört mig tillbaka till.

Smärtan i magen avtog. Blåmärkena på mina lår, dom försvann. Likaså ska du. Jag ska göra mig av med dig. Nu.