Jag träffade dig idag. Det var så länge sen, jag log när jag såg dig. På samma sätt som du alltid gjort spred du ett lugn inom mig. Jag var glad när vi skiljdes åt. Du skulle träffa nån annan, men det gjorde ingenting. Det mellan oss blir aldrig detsamma någon annanstans. Vilket gör att ingen kan ta dig ifrån mig.
Nu skakar jag i ångest. Knappt en timme sen vi skiljdes åt. Du sa att du skulle sakna mig, att vi kanske inte skulle hinna ses innan du åker, innan jag åker. Separationsångest. Jag trodde jag kommit förbi det stadiet. Att jag lärt mig släppa taget om saker. Men det är svårt att andas nu. Jag kan inte beskriva det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar