Jag trodde aldrig jag skulle finnas kvar här nu ett halvår efter att jag kraschade. Sjukt hur man kan ta sig upp på avhuggna ben. Men det går och jag vägrar klaga på hur ont det gjorde. Eller gör.
Nu vill jag bara bort härifrån. Från den här staden, det räcker för mig. Lämna den bakom mig, minnena får bo kvar här. Hon som ni kallade för mig, stannar hos er. Medan jag fortsätter leva, men så som jag vill och inte som hon ni dömde mig till. Det finns inget jag vill säga till nån här, ingen jag vill veta nåt om. Ni kommer aldrig minnas mig. För det var aldrig mig ni såg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar